Insänt till Vetandets Världs manuskripttävling, Sveriges Radio 1978. Ej publ.
FOSFORBRIST – DEN NYGAMLA UTMANINGEN
Av Harald Bergengren.
För någon tid sedan gjordes på en Fåröstrand ett skelettfynd, vilket föranledde larm till press och polis som ryckte ut för att besiktiga kvarlevorna.Med hjälp av biologisk expertis kunde man då fastställa att det dessbättre, men pinsamt nog, inte alls rörde sig om en människa, utan bara om en säl. Den något generade reaktion som blev följden av denna förväxling – “hur kunde man ta så fel”, hette det – är typisk för den mänskliga självförhävelse som fortfarande får oss att vilja förneka vår släktskap med djuren. De grundläggande likheterna mellan skelett av säl och av människa gäller inte bara form och utseende utan även innehåll, d.v.s. skelettets uppbyggnad av kalk och fosfor. Tanken att människan i biologiskt hänseende inte är ett unikum, specialdesignat av Gud, utan till sin konstruktion har det mesta gemensamt med övriga däggdjur och till sin funktion i likhet med dessa en integrerad del av det ekologiska, systemet, den tanken ter sig på sina håll alltjämt stötande.
Detta kan vara en förklaring till oviljan att för människans vidkommande dra nytta av en del resultat som uppnåtts inom veterinärmedicinen. Det som skiljer oss från djuren och gör oss till människor är ju annars just vår förmåga att genom språket vidarebefordra lärdomar och erfarenheter, så att vi inte ständigt måste börja om på nytt. Det finns emellertid vissa kommunikationssvårigheter mellan veterinärmedicin och humanmedicin som måhända är psykologiskt förklarliga men knappast rationellt och biologiskt motiverade.
Ett exempel är fosforbristproblemet, som man ännu inte vunnit full insikt om för människans vidkommande, men som för länge sedan är uppklarat och lagt till handlingarna när det gäller husdjuren. Begreppet fosfor är förmodligen för många negativt laddat och förknippat med farliga, och destruktiva effekter, då man tänker på bekämpningsmedel eller vattenförstörande fosfater som exempelvis genom tvättmedel släpps ut i våra sjöar och vattendrag och får dem att växa igen. Men det stora flertalet fosforföreningar, fosfater, är inte bara ogiftiga utan nödvändiga för allt liv, växternas, djurens och vårt eget.
Fosfor finns i naturen som mineral, fosforit och apatit med geografiskt mycket ojämn spridning. Nordamerika och Nordvästafrika har de största fyndigheterna. Det är på väg att bli en strategisk råvara eftersom tillgångarna är begränsade Priset på fosfat har också på några år stigit med ett par hundra procent. I Sverige ska LKAB göra en mångmiljoninvestering för att utvinna apatit ur järnmalm, enligt ett nyligen ingånget avtal. I Marocko har Sovjet säkrat sina leveranser på lång sikt. I fattiga länder som Indien hotas skördeutfallet från de nya, högproducerande sädesslagen av brist på gödselmedel, av vilka fosfat är det dyraste.
Amerikanska farmare saknar inte pengar, men man har redan börjat kvotera tilldelningen av fosfatgödsel. Om man jämför förekomsten i jord-skorpan av de för vår kropp och vår miljö viktigaste mineralerna så är tillgångarna på fosfor endast en tjugondedel av tillgångarna på kalk, järn, natrium, kalium och magnesium. Fosfortillgångarna är inte bara relativt sett små och ojämnt fördelade. Därtill kommer inblandning i andra mineral såsom järn eller kemisk bindning till exempelvis fluor. Perspektivet är dystert vad gäller den framtida försörjningen av detta oumbärliga mineral och den geopolitiska fosfatfrågan kunde utgöra ett tacksamt objekt för domedagsprofeter på jakt efter nya uppslag.
Att fosforbrist utgjorde ett näringsfysiologiskt problem av största betydelse vid uppfödning av husdjur upptäcktes omkring år 1930. Det var en gammal erfarenhet att boskap, framför allt nötkreatur, inom vissa områden i olika delar av världen visade sig svaga och tynande. De utvecklades långsamt, blev mindre och förkrympta redan under uppväxten. Hos äldre djur blev det sjukdomstillstånd av s.k. degenerativ typ, då vävnader och organ inte kunde bibehålla normal struktur trots att det inte rörde sig om yttre skador eller infektion. Det kunde bli rakit, benskörhet, ledsmärtor och ledinflammationer eller ledförslitningar, muskelförlamning, försvagade senor, blodbrist, aptitlöshet, avmagring, allmän svaghet och död. Dessa sjukdomar var så allvarliga och delvis av så förhärjande art att de gjorde djurhushållningen oekonomisk. De härjade i stora delar av Sverige men svårast i koloniala länder med ofullständigt jordbruk. Situationen var prekär och framtvingade till sist ett samarbete mellan geologer, uppfödare och veterinärer. Härigenom kunde mystiken kring dessa förödande tillstånd skingras.
Vi vet nu att fosforbrist var huvudorsaken till den dåliga djurhälsan. Det ekologiska sambandet geologi-jord-gröda-djur innebär, att där berggrunden var mineralfattig blev jorden det också, därmed grödan och slutligen djuret. För att bibehålla jordens alstringskraft krävdes tillförsel av mineral och särskilt gällde det fosforbehovet. Genom fullgödsling av åker-mark plus stora tillskott av bl.a. fosforsalter i djurfodret enligt noggranna beräkningar kunde dessa sjukdomar bekämpas. Profylaktiskt har metoden haft fullständig framgång men även terapeutiskt, fick man goda effekter. För 50 år sedan såg man ofta tunna, utmärglade djur med krökt rygg, lidande uppsyn och besvärad gång. Om de förekommer idag är det undantagsvis hos någon som inte följer med sin tid och ägaren riskerar i så fall åtal för djurplågeri .
Hur är det då ställt för människans del när det gäller fosforbehovet? Kan det även i den mänskliga organismen uppstå fosforbrist och vilka konsekvenser kan man i så fall räkna med? Mycket talar för att man istället borde fråga sig, varför just människan inte skulle kunna lida av fosforbrist.
I människokroppen finns ca 800 g fosfor varav 80 % tillsammans med kalcium i skelettet. Det ingår dessutom i varje cell i vår kropp och spelar en ytterst viktig roll i ämnesomsättningen. Kroppen förlorar ca 1g fosfor per dygn, vilket huvudsakligen utsöndras via njurarna och denna förlust måste kompenseras genom födan. Om så inte sker, eller om resorptionen, d.v.s. kroppens förmåga att uppta och utnyttja de tillförda näringsämnena av någon anledning är rubbad, eller om njurarna avsöndrar onormalt mycket fosfat så att behållningen blir negativ trots tillräcklig tillförsel, så uppstår en bristsituation. En reservdepå som då kan anlitas är skelettet varifrån både kalk och fosfor kan tagas ut om brist gör sig gällande, tillfälligt eller långvarigt. I det senare fallet försvagas skelettet genom vad som brukar kallas urkalkning, en olycklig term eftersom den döljer att skelettet även är en fosforreserv.
En viss nivå i blodet av både kalk och fosfor är livsviktig och för lågt blodfosfat innebär allvarliga störningar av energiproduktionen. En fosforförening med central betydelse för livet i hela djurserien är ATP, som i detta sammanhang ska uttydas: adenosintrifosfat. Den kan liknas vid en kombination av batteri och motor i den kraftmaskin som varje cell i vår kropp utgör. Däri lagras den energi som kommer från födan och därifrån lämnas energi till vad som sker i muskler, nerver, körtlar och alla kroppens funktioner. Det sker en oavbruten uppbyggnad och nedbrytning av ATP och denna verksamhet skadas om blodkoncentrationen av fosfor blir för låg. Fosfor är alltså oumbärligt för vår kropp både för dess funktioner och som byggmaterial. Fosforns grundläggande betydelse för alla vävnader och dess vitala uppgifter i ämnesomsättningen innebär, att man vid brist kan ha anledning misstänka att individen kan drabbas på en mängd olika sätt som svarar mot fosforns stora verkningsbredd.
Vi vet vilka sjukdomstillstånd som drabbade husdjuren vid fosforbrist. Liknande tillstånd finns i alla former hos människan. Medan man på profylaktisk väg genom generöst utmätta fodertillskott numera befriat våra husdjur från dessa sjukdomar, så har ingen förbättring skett för människans vidkommande när det gäller dåliga ryggar, förstörda leder och allmän värk eller när det gäller ämnesomsättningssjukdomar av exempelvis typ reuma, MS eller diabetes, trots vår tids avancerade forskning och alla nyfunna mediciner.
Inom den humana näringsforskningen har man först på sjuttiotalet på allvar börjat satsa på ökad kunskap om fosforns betydelse. En artikel om denna fråga fanns redan 1963 införd i Läkartidnigen under titeln ”Fosforbrist hos människa?” Där fanns en beskrivning av utvecklingen när det gäller fosfatets betydelse för djurhälsan. Dessutom innehöll den en redogörelse för kostundersökningar som 1940 utfördes under ledning av Folkhälsan: i 418 hushåll undersöktes kosten med hänsyn till s.k. skyddsnäringsämnen. Brist på järn, A- och B-vitamin var ymnigt förekommande. Till stor förvåning konstaterades brist på kalk i 32 hushåll, vilket gav anledning till mycken diskussion, många följdundersökningar och statliga bidrag för behandling, särskilt av nyblivna mödrar. I 86 hushåll (drygt 20%) var det underskott på fosfor men det föranledde varken diskussion eller åtgärder. Man ansåg tydligen att det var betydelselöst och därför ointressant. Inställningen var oförändrad 1963 och artikeln ifråga väckte ingen som helst uppmärksamhet.
Det som nu händer innebär emellertid en radikal förändring av situationen beträffande fosforfrågan. Överallt i världen och även här hemma pågår nu en intensiv forskning som årligen redovisas i ett internationellt “Workshop on Phosphate”. Om fosforbrist hos människa vet man således idag betydligt mer efter en rad upptäckter som gjorts de senaste fem åren. Man har funnit lindriga kroniska bristformer, svåra kroniska och livshotande akuta former av lågt blodfosfat hos olika åldersgrupper. Dessa tillstånd har avslöjats i samband med växlande typer av kliniska sjukdomstillstånd. Man har också börjat intressera sig för friska människors fosforomsättning. Impulsen till dessa undersökningar kom troligen från den s.k. parenterala nutritionen, d.v.s. konstgjord näringstillförsel som man tar till när tarmfunktionen av någon anledning är borta. Om man då sprutar in näring som ger socker i blodet, så binder sockret befintligt fosfat, vilket är början till ämnesomsättningen. Blodfosfatet kan då sjunka till en nivå som är livshotande. Man har trott att blodfosfatet skulle vara en s.k. konstant, men här i Sverige har nyligen visats, att friska personer i sin bästa ålder kan ha så växlande värden att en del har dubbelt så hög koncentration som andra. Därvid är det intressant, att ju mindre fosfat i blodet desto mer fetma. Helt överraskande och svårtolkad är upptäckten att ju lägre fosfatnivå, desto högre blodtryck.
Ingen miljöfaktor ensam har lika stor betydelse för människans hälsa som hennes kost. Denna är dock i allmänhet knappast sammansatt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Ingen kan garantera att människan får vad hon behöver och tillgodogör sig vad hon får. Fosfor måste ingå i vår dagliga föda och huvudkällan är proteinrika födoämnen som ägg, kött, fisk, mjölkprodukter och bröd. Men många skär ned på proteinerna därför att de är dyra eller undviker dem av andra skäl. Mjölk är ju en utmärkt mineralkälla medan bröd dessvärre är en mer tvivelaktig sådan. Med ensidig bröddiet kan man exempelvis framkalla rakit hos hundar. Fosforn och även andra mineral är nämligen i kornet bundet till den s.k. fytinsyran som gör det delvis otillgängligt. Detta förtar tyvärr en del av värdet i rekommendation om 6 – 8 brödskivor dagen.
När det gäller husdjurens utfodring är det lättare både att experimentera fram en idealdiet och att kontrollera att den verkligen följs. Vidare kan ett djurmaterial göras till föremål för experimentell forskning med avsiktligt framkallad brist, varefter djuret avlivas så att man kan studera vad som hänt i olika organ och vävnader. Så kan vi inte handskas med människor.
Det finns dock skäl till en viss optimism även för människans del, tack vare de resultat som forskningen levererat på senare tid. Man har i Sverige även kunnat visa, att fosfortillskott i näringen i form av tabletter kan ha en mycket gynnsam effekt i en rad fall, bl.a. när det gäller svåra smärttillstånd hos exempelvis reumatiker. Inte minst denna möjlighet till smärtlindring gör det angeläget att fortsätta och intensifiera forskningen om fosforns betydelse. Man står där ännu bara i början på den väg som förr eller senare måste leda till en vetenskaplig lösning även för människans del av ett problem, som inom veterinärmedicinen för länge sedan är löst och nu på väg att glömmas.
15. 5. 1978
